Den bästa bilden av fattigdom får man genom att kombinera olika mått
Fattigdom kan definieras såväl utifrån en persons inkomster som utifrån hens upplevelse av fattigdom. Om en person får utkomststöd eller har en inkomst som ligger under medianinkomsten tyder det på fattigdom, men en bättre bild får man genom att kombinera flera olika mått.
Vad innebär fattigdom och hur mäts fattigdom i Finland? Det finns ingen entydig definition av fattigdom och man har inte kommit på något allenarådande, övergripande mått på fattigdom. Det finns heller ingen officiell fattigdomsgräns i Finland. Oavsett vilket mått man använder har fattigdomen i Finland hållit sig på en synnerligen jämn nivå de senaste tio åren.
et finns absolut fattigdom och relativ fattigdom. En person som lever i absolut fattigdom har allvarliga svårigheter att tillgodose sina grundläggande behov, till exempel i fråga om mat, boende och hälsa.
Relativ fattigdom definieras genom jämförelse med andra. Ett hushåll är fattigt när dess inkomster inte räcker till för en levnadsstandard som anses godtagbar.
Låga inkomster är det vanligaste måttet på fattigdom
Låga inkomster och fattigdom är begrepp som ofta används om vartannat. Enligt den definition som Statistikcentralen ger av låginkomsttagare är dock låga inkomster det vanligaste måttet på fattigdom. Ett hushåll har låga inkomster om dess inkomster understiger 60 procent av medianinkomsten. Eurobeloppet för denna gräns varierar alltså enligt den nationella medianinkomsten.
Låginkomstgraden anger den andel av befolkningen som befinner sig under denna gräns. År 2022 var låginkomstgraden i Finland 13,4 procent, vilket är en av de lägsta i Europa. Med exempelvis barnfamiljsfattigdom avses ofta just låga inkomster.
Med så kallade mått på deprivation undersöks bristen på nödvändiga konsumtionsvaror eller tjänster. Till exempel omfattar måttet för allvarlig materiell och social fattigdom 13 grundläggande behov.
Subjektiva mått återspeglar personens egen upplevelse av fattigdom. Med politisk-administrativa fattigdomsmått undersöks antalet personer som får sociala förmåner.
Den mest typiska förmånen är utkomststöd som ändå inte säger något direkt om fattigdom. År 2023 fick drygt 250 000 hushåll grundläggande utkomststöd från FPA och antalet har sjunkit efter början av coronapandemin.
Hur definieras fattigdom i Finland?
Under de 120 år som fattigdomsforskning har bedrivits i Finland har tiotals, rentav hundratals fattigdomsmått utvecklats. Inget av dem har fått allmänt godkännande. Även om en person är låginkomsttagare, upplever hen inte nödvändigtvis att hen lever i fattigdom.
Medan låginkomstgraden i Finland under hela 2010-talet har hållit sig på cirka 13 procent, har andelen personer som upplever allvarlig materiell eller social fattigdom rört sig kring två procent. Cirka sju procent upplever att de har försörjningssvårigheter.
Låginkomstmåttet har kritiserats för att låginkomstgränsen på 60 procent inte grundar sig på någonting. Om man sänkte gränsen till 50 procent, skulle låginkomstgraden halveras.
Exempelvis låginkomstgraden var under recessionen på 1990-talet som lägst. Arbetslösheten var hög och medianinkomsten sjönk, vilket också inverkade sänkande på låginkomstgraden.
Under den kraftiga ekonomiska tillväxten ökade låginkomstgraden igen. Låginkomstgraden är i själva verket ett bättre mått på inkomstskillnader än på fattigdom.
Under de senaste åren har det blivit vanligt att mäta fattigdom med hjälp av begreppet referensbudget, som används för att definiera och prissätta de varor och tjänster som ett hushåll behöver.
Referensbudgeten för ett hushåll används som fattigdomsgräns. Inkomster som understiger den innebär fattigdom. I referensbudgeten beaktas till exempel bosättningsorten och boendeformen.
Sysselsättning och social trygghet bidrar till minskad fattigdom
Hur ser fattigdomen ut i Finland? Fattigdomen i Finland är rätt kortvarig, sannolikt på grund av att fattigdomen bland förvärvsarbetande är låg. Till exempel tillfällig arbetslöshet, som påverkar inkomsterna för låt oss säga endast ett år, kan leda till att låginkomstgränsen underskrids.
Fattigdom överförs emellertid från generation till generation: sannolikheten är större att den som har upplevt fattigdom i sin barndom också upplever fattigdom som vuxen. Det är därför som det i offentligheten talas så mycket om fattigdom i barnfamiljer.
I Finland har ensamboende, ensamförsörjare och flerbansfamiljer en högre risk än andra hushåll för fattigdom, oavsett vilket mått man använder.
Såväl sysselsättningen som den sociala tryggheten inverkar på hur vanligt det är med fattigdom. I länder med hög sysselsättning är fattigdomsgraden i genomsnitt låg. Å andra sidan är det svårt att uppnå en låg fattigdomsgrad utan satsningar på den sociala tryggheten.
I Finland har de sociala förmånerna en stor minskande inverkan på fattigdomen. Om det inte fanns sådana förmåner skulle fattigdomsgraden i Finland ligga på medelnivå i Europeiska unionen. Nu är fattigdomsgraden en av de tre lägsta.
Enligt de senaste forskningsrönen är det bästa sättet att minska fattigdomen att rikta förmåner till de allra fattigaste inom ramen för ett universellt system. Barnbidraget omfattar sådana riktade element: till ensamförsörjare betalas höjt barnbidrag.
Den omfattande sociala tryggheten i Finland minskar de facto fattigdomen effektivt. I fortsättningen kan situationen vara en annan, eftersom nedskärningarna i den sociala tryggheten bedöms ha en motsatt inverkan.
Lauri Mäki, specialforskare vid FPA, har intervjuats för artikeln.
Läs mer (på finska)
Mikrosimulointi: Sosiaaliturvaleikkaukset iskevät jo ennestään pienituloisiin nuoriin
Miten pienituloisten lapsiperheiden toimeentuloa voisi tukea? Kelan ja Itlan uusi tutkimushanke selvittää vaihtoehtoja
